Knack knack knack, säger Åsa, nu är det dags att komma fram. Alla snälla barn får te och kakor. Kom Håkan Bråkan, Komsikomsikom.

     Men Håkan Bråkan vill inte. Under kuddarna är luften varm och trygg. Stora Stygga Världen är så orättvis. Stora Stygga Världen bara ljuger. Håkan Bråkan är så liten, inne i sitt fort av kuddar. Där finns mjuka väggar. Mmm mjuka väggar. Åsa dum.

     Åsa säger nu måste Håkan Bråkan komma. Nu ringer tefilånen och vill ha tag på Håkan Bråkan. Han måste svara tefilånen. Hallå, hallå tefilånen, hallå.

     Nej Nej Nej säger Håkan Bråkan. Han är inget snällt barn. Han har gjort dumdum sak och tefilånen vill veta vaffö. Men vad ska han svara? Stora Stygga världen är så svår. Så många svåra siffror att hålla reda på. En två tre fyra. Sjutusen tretusen han vet inte.

     Nu säger Åsa, nu måste Håkan Bråkan vara modig. Nu måste Håkan Bråkan ta sitt lilla ansvaj. Knyta lilla slipsen.

     Dropp dripp droppar tårarna ner i mustaschen. Oj oj oj så fel det blev. Håkan Bråkan rädd. Håkan Bråkan liten så liten. Stanna i kuddfortet. Aldrig komma ut.

     Aldrig komma ut? frågar Åsa. Det var inte bja.

     Nej nej. Aldrig komma ut.

     Slut. 

Men en dag ska du komma trots allt. Och jag ska lära dig allt jag kan.

     Jag ska lära dig att stå, gå, prata, cykla. Det kan jag. Men inte simma. Simma får någon annan lära dig.

     Jag ska lära dig att kaffe smakar bäst klockan tio.

     Jag ska lära dig att älska dig själv och din kropp. Detta är något som jag själv ännu inte behärskar, men för din skull ska jag lära mig det först, och sen ska du få lära dig. Att den som har bestämt att skönhet bara är en viss sak inte vet vad den pratar om och inte borde få rätt att yttra sig över huvud taget. Att det finns ingenting du fysiskt kan göra för att förbättra ditt utseende för din strålande skönhet kommer inifrån, och det är INTE bara något som fula människor säger.

     Jag ska lära dig att det faktiskt inte finns några fula människor.

     Jag ska lära dig att älska orden. Jag ska lära dig att hata orden. Jag ska lära dig att vara likgiltig inför orden, rädd för orden, äcklad av orden. Här är några du kan prova med: slickepott, mensmonster, kub, gratäng, integrationspolitik. Och favoriten: svulstig.

     Jag ska lära dig att aldrig, att aldrig, att aldrig bli vän med någon för att den personen är en bra kontakt.

     Jag ska lära dig att sätta gränser.

     Jag ska inte lära dig att när någonting är tillräckligt viktigt är gränserna inte värda ett skit. Det är någonting du får lista ut själv.

     Andra saker du får lista ut själv är: hur unik du än tror att du är så finns det alltid någon som har gjort precis samma sak som du förut (och bättre), du kommer alltid att orka så löjligt mycket mer än du själv tror och högstadiet går över.

      Men jag ska lära dig att det viktigaste av allt är att aldrig bli cynisk, för då är man besegrad.

     Jag ska lära dig att välja livsåskådning efter tanken på vilken värld du helst skulle vilja leva i och inte efter vad som ligger närmast till hands.

     Jag ska lära dig att det minsann inte alls någonsin är omodernt att tala om solidaritet.

     Jag ska lära dig att unna dig saker.

     Jag ska lära dig hur man klappar en katt.

     Jag ska lära dig alla svampar jag känner till.

I purpur går hösten. I sammet, i spets. Och naglarna röda och klackarna höga och huvudet.        Himlen är guccigrå. Hon har sträckt varenda kota i sin nacke. Hon är en gudinna som trippar på halvstiletter genom stan. Och håret ligger glansigt mjukt böljande, ögonfransarna tjockt markerade, naglarna sylvasst polerade. Det är september.

     Och kvinnan stinker mode.

     Och luften andas mode.

     Som ett löfte. Som en föraning. Som en stickande signal från storstaden.

     I varenda tidning står de uppradade, skrikande blänkande, i purpur går hösten och hon med.

Två timmar tar perfektionen. Varken mer eller mindre.

     Två timmar att gnida hårtestarna med älvstoft, att spraya svanken med gulddagg, att blöta ögonen med tårar från den bortglömda skönhetsfen i landet någonstans. Att hest uttala namnens poesi, haute coutore, valentino, versace. Så blir hon det ouppnåliga, så blir hon det överjordiska, så blir hon som bilderna.

Och asfalten vrider sig i avund. De där klackarna.

     Varenda moelkyl vet det, varenda sten vet det, där går hon, där går kvinnan.

     Fläckfri.

     Trippandes.

     Över torget. Espressobaren. Förbi domkyrkan

     och a-lagarna. 

(Utmaning: skriv 5 favoritord på M och en berättelse där minst 2 av dem är med)

Jag är sexton år och hon finns bara i rymden. Hon som kallar sig M. Där sitter hon ouppnåelig och jag föreställer mig hur hon suger in underläppen och låter tänderna tugga mjukt på den. Hur hon låter den lilla rörelsen uttrycka en osäkerhet hos en annars tryggt grundad varelse. Så pass liten att den inte försvagar hennes trovärdighet utan bara visar en sårbarhet som gör henne mänsklig. Att hon annars kunde varit skrämmande stabil.

     Barbamamma. Kroppen formar sig mjukt som jag vill. Jag gräver in mig i mjuka magen mjuka köttet. Brösten varma med sin mandellukt. Under mina smala läppar.

     Rumpan kudden. Låren under sträckta släta huden. Fina blåa linjer och större lila. Och nånstans där inne ligger den och spinner, muttan. Rosavåt het. Kommer jag nära med hakan börjar den skälva, börjar den mullra. Djuret som sover i grottan och vaknar. Hungrigt. Och jag är maten. Och hon är maten.

     Mmmmm. Hon som kallar sig M. Mina smala fingrar sugs in där mellan hennes lår. Sen knogarna, handryggen, handlederna som skrämmer mig, handlederna som jag ville skada det där tar hon bort med sitt blöta. Sen är jag hela vägen inne i henne

     barbamammakroppen omsluter varje vrå av mig. Hela min taniga tonårsrädsla. Ingenting är kantigt eller

     skadat som tre dagar gammalt nagellack

     gör ont att titta på i sin nerslitenhet

     liksom skaver ordningssinnet

     när nagelkanterna äckligt hudbeiga blottas där blanka pastellfärgen flagnat

     du vet

     som att man slutat bry sig.

     Nej i muttan rosavåt finns inget av det dära. Bara lena ostronsmaken, rundade metalltyget, där kommer lädersaften, här kommer feberpulsen

     stiger till huvudet nu

     springer själen från maggropen upp i bröstet halsen

     pressa pressa

     hela världen klitoris

     miraklet.

     Mmmmmmmmmmmmmmm. Hon som kallar sig M.

     Hon som gör mig galen

     finns bara i rymden.

Det är inte för att lindknopparna vräker ut sina blad som sprider doften av himmelriket över cykelbanan

     eller för att gräsandsungens första trevande steg fyller ditt hjärta med värkande ömhet

     och det är inte för att hur solstrålarna bryts i trottoaren just där närmast minner om diamantglans

     eller för att mjukglasståndets sötma slår an en ton i dig som inte klingat sen du var barn

     som du stannar ute

     utan för att du får dåligt samvete av att vara inomhus En Dag Som Den Här.

Fick han skulle han leva i mandarinen. Ja, om han kunde krympa sig, eller förstora den. Eller

     kanske som han med persikokärnan. Han munken som mediterade tills han blev en persikokärna. Ja, alltså man vet inte om det faktiskt var så men han satt skitlänge i sitt rum och mediterade över en kärna och så till slut var han borta så det verkade ju så, som att han försvunnit in i kärnan

     att meditera sig in i mandarinen. Det skulle han vilja. Vaggas runt i det brandgula köttet. Saften, fukten. Det måste ju vara som när man var bebis, eller mindre alltså, när man var typ ingenting. Bara vaggas omkring bara omslutas

     eller som när muminfamiljen bodde inne i den där stora pumpan, det verkade ju också bara härligt, bara lugnt och ostört helt enkelt jävligt trevligt

     James och jättepersikan. Också skittrevligt.

     När gnuttarna hittade det magiska morotsfröet och odlade skitstora morötter som man kunde bo i. Trevligt, trevligt. Faktiskt

     skulle han vilja påstå att de flesta trevliga minnen han har innehåller stora frukter som man kan bo i.

     Ja. Alltså, det där med gnuttarna förresten, efter ett tag så käkar de av de där morötterna och så blir de morotsmonster och det är ju inte så bra. Men han skulle ju inte käka av mandarinen bara krypa in i den, bara leva i den

     att koppla navelsträngen till mandarinen. Att få näring ifrån den. Att bli ett med den.

     I tre timmar sitter han och stirrar på frukten. Andas ända nerifrån magen och se allting i brandgult.

     men det händer ju inte ett skit såklart att det inte händer ett skit

Solen kittlar själen, ända ner i maggropen. Det är då djuret vill ta sig ut, det är då leken vill ta sig ut. Det är då klassrumsväggarna tornar upp som fängelsemurar, dammet lägger sig hånfullt över rutan, sekundvisaren är ett barn som vägrar gå och lägga sig. Tiden som är muren mot friheten. Trots att det dansar i cellerna, spritter i blodet.

     Så tar det slut till slut. Så får de kasta böckerna i väskan smälla igen skåpet lägga in ett jordgubbstuggummi och knalla iväg ner mot stan. Ner mot stan där affärerna bjuder dem att tjuvstarta sommaren med tunna bomullsklänningar, där reklampelarna glittrar om alla bekymmerslösa kvällar till discomusik som gömmer sig precis bakom hörnet, där glasskioskernas söta dofter klibbigt lockar dem till barndomens lättsinta paradis.

     Julia. Josefin. Sara. Som prinsessor över storgatan. Med sina jordgubbsdoftande andedräkter, sina pastellfärgade vårjackor. De har allt du vill ha. De har lämnat precis rätt delar av barndomen bakom sig, men vuxenlivets allvar har inte än satt sina tyngder i deras skor. Lätt, lätt, tripper de. Självklart trippar de. Det här är deras gata. Det här är deras tid.

     De har allt du vill ha. Och nu ska de skaffa mer.

     Kanske ett skimrande nagellack i avundens grönaste nyans.

     Kanske ett par stora örhängen som kan skramla i takt till clubmusiken.

     Kanske ett skirt linne med urringning som kan kasta en djupröd skugga över manliga lärares ansikten.

     Eller vad nu flickor i just den här åldern, med just den här makten behagar.

     In i provrummen dansar de. Tränger sina nysvullna tonårslår i smala jeans. Tränger sina körsbärsblommor till tonårsbröst i spetsbehåar, silkestoppar. Och speglarna ler mot dem som världen ler mot dem. Att det här är den fullbordade skönheten. Att det här är det man ska vilja vara.

     Och sen träffar en solstråle vattnet i fontänen på torget. Och bilden är så oskyldigt eggande att det lockar det barnsligaste fnittret från flickorna. Och fnittret bubblar upp och kastar sig ut över hela storgatan, för att tala om att det här är en vänskap av det allra mjukaste varmaste slaget.

     Sen går de arm i arm. Som systrar, som kamrater. Och hjälper varandra att hitta det där perfekta att förstärka deras skönhet ytterligare. Julia ska ha en syrénlila minikjol till sina evighetslånga spiror. Och Sara en bronsfärgad sjal att fördjupa kaffetonen i sina ögon. Josefin klär såklart i allt. Det är sånt där man vet när man är systrar, när man är systrar på världens topp.

      Och hela eftermiddagen glimrar förbi och där går de utan att bli trötta. Utan att få skarpa linjer under ögonen, utan att få kramper i axlarna. Med sina lätta steg sina jordgubbsdoftande munnar.

Sen går solen och gömmer sig och de också, i varsitt rum i varsitt hus.

     Julia framför spegeln drar i den syrénlila minikjolen försöker dölja ärren uppe på låren undrar om hon någonsin kommer våga ta emot de blickar som skulle kastas på henne om hon gick ut med den på sig. Får ett salt sår i magen när hon tänker på hålet på kontot som kjolen skapade som pappa kommer se och döma. Som pappa kommer bestraffa.

     Sara som inte kan gräva ett hål i golvet och gömma sig i för att slippa möta sitt ansikte i spegeln. För att slippa möta den verklighet där hon om igen blir osynlig och går med på vad som helst. Där hon går med på att spela med Josefin som lurar Julia att köpa den fulaste dummaste kjolen för att slippa ta itu med svartsjukan som kan uppstå om hon plötsligt skulle bli snyggare.

     Josefin som smeker porslinet med blicken när hon klöser sina röda naglar ner för halsen och låter middagen plaska upp. För att skönheten är allt hon har och den är förgänglig.