Men en dag ska du komma trots allt. Och jag ska lära dig allt jag kan.

     Jag ska lära dig att stå, gå, prata, cykla. Det kan jag. Men inte simma. Simma får någon annan lära dig.

     Jag ska lära dig att kaffe smakar bäst klockan tio.

     Jag ska lära dig att älska dig själv och din kropp. Detta är något som jag själv ännu inte behärskar, men för din skull ska jag lära mig det först, och sen ska du få lära dig. Att den som har bestämt att skönhet bara är en viss sak inte vet vad den pratar om och inte borde få rätt att yttra sig över huvud taget. Att det finns ingenting du fysiskt kan göra för att förbättra ditt utseende för din strålande skönhet kommer inifrån, och det är INTE bara något som fula människor säger.

     Jag ska lära dig att det faktiskt inte finns några fula människor.

     Jag ska lära dig att älska orden. Jag ska lära dig att hata orden. Jag ska lära dig att vara likgiltig inför orden, rädd för orden, äcklad av orden. Här är några du kan prova med: slickepott, mensmonster, kub, gratäng, integrationspolitik. Och favoriten: svulstig.

     Jag ska lära dig att aldrig, att aldrig, att aldrig bli vän med någon för att den personen är en bra kontakt.

     Jag ska lära dig att sätta gränser.

     Jag ska inte lära dig att när någonting är tillräckligt viktigt är gränserna inte värda ett skit. Det är någonting du får lista ut själv.

     Andra saker du får lista ut själv är: hur unik du än tror att du är så finns det alltid någon som har gjort precis samma sak som du förut (och bättre), du kommer alltid att orka så löjligt mycket mer än du själv tror och högstadiet går över.

      Men jag ska lära dig att det viktigaste av allt är att aldrig bli cynisk, för då är man besegrad.

     Jag ska lära dig att välja livsåskådning efter tanken på vilken värld du helst skulle vilja leva i och inte efter vad som ligger närmast till hands.

     Jag ska lära dig att det minsann inte alls någonsin är omodernt att tala om solidaritet.

     Jag ska lära dig att unna dig saker.

     Jag ska lära dig hur man klappar en katt.

     Jag ska lära dig alla svampar jag känner till.

I purpur går hösten. I sammet, i spets. Och naglarna röda och klackarna höga och huvudet.        Himlen är guccigrå. Hon har sträckt varenda kota i sin nacke. Hon är en gudinna som trippar på halvstiletter genom stan. Och håret ligger glansigt mjukt böljande, ögonfransarna tjockt markerade, naglarna sylvasst polerade. Det är september.

     Och kvinnan stinker mode.

     Och luften andas mode.

     Som ett löfte. Som en föraning. Som en stickande signal från storstaden.

     I varenda tidning står de uppradade, skrikande blänkande, i purpur går hösten och hon med.

Två timmar tar perfektionen. Varken mer eller mindre.

     Två timmar att gnida hårtestarna med älvstoft, att spraya svanken med gulddagg, att blöta ögonen med tårar från den bortglömda skönhetsfen i landet någonstans. Att hest uttala namnens poesi, haute coutore, valentino, versace. Så blir hon det ouppnåliga, så blir hon det överjordiska, så blir hon som bilderna.

Och asfalten vrider sig i avund. De där klackarna.

     Varenda moelkyl vet det, varenda sten vet det, där går hon, där går kvinnan.

     Fläckfri.

     Trippandes.

     Över torget. Espressobaren. Förbi domkyrkan

     och a-lagarna.