Så börjar varje dags brutala snyting med att värmen dunstar från din sida av sängen. Luften öppnar hånfullt sina tomma käftar precis där där jag som litet skrutt blev övertalad att det fanns någonting att klamra sig fast i att dra sig upp med. Lika fan gör man det man gör det ju klättrar krälar kryper. Alltid med något som ett strykjärn man har svalt i magen alltid med någon som en pappa man har satt i skallen. Alltid med armarna runt kroppen som att det hjälpte mot sparkarna skrubbsåren näsblodet besvikelsen. Alltid med ett jag står inte ut på tungspetsen men lika fan gör jag det jag gör det ju.

För att få släcka lampan sen och krypa ner där

     mellan dina skulderblad

     för att få lukta där.

Jag är med i IM. Dom är så trevliga. En gång i halvåret ringer dom och är snälla mot mig.

     – Tack för din medverkan, säger dom, ditt bidrag har gett två skolbarn mat för dagen en hel månad i Himalaya. Eller Kenya. Eller typ Kongo.

     Då mår jag bra med mig själv. Det är fint att vara uppskattad.

Jag är också med i H&M. Dom är inte lika trevliga. Jag får ju rabatter och så, men aldrig att dom ringer och tackar sådär.

     – Tack för din medverkan, ditt bidrag är en hel årslön för en av våra små sömmerskor i Pakistan.

     Det kunde dom gott.

Ja, men alltså typ en av dom första grejerna dom gör på vacker-flicka-akademin är att dom kopplar om nervbanorna på en liksom. Ja, dom styr om trådarna så att alla smärtimpulser kopplas till musklerna runt munnen på nåt sätt, så att den enda reaktionen man kan ha när nånting blir jobbigt är att le. Att det går liksom automatiskt.  Det låter rätt läskigt jag vet, men det är ett ganska litet ingrepp och aspraktiskt faktiskt. Som den sången smile when your heart is aching, smile even though it’s breaking. Ja, man ler när man får hjärtat mosat och så. Och annat som gör att man bara vill gråta typ.

     Som när man slår armbågen i skrivbordet och träffar elektriska knölen så att hela armen domnar bort.

     Och när man får inkassokrav på nån liten skiträkning från typ hemmakväll som liksom växer från hundratjugo spänn till över tusen med alla förseningsavgifterna.

     När man sitter med nån snubbe som liksom bara pratar om sig själv och hur mycket smärta han har fått utstå och hur det har förändrat honom och man känner att man hellre skulle krossa vinglaset och trycka fast skärvorna under ögonlocken så att dom skär in i ögat varje gång man blinkar än att fortsätta lyssna men man har liksom inget val.

     Eller när man liksom tror att kroppen kommer ge upp och sluta andas av sig självt för inte en chans att man lyckas hitta tillräckligt med styrka för att övertyga den om att stiga upp ur sängen och fortsätta leva en dag till.

     Och när man funderar på om det finns en mening över huvud taget eller om det är en lögn det där som ens föräldrar sa när man var liten att allt kommer att ordna sig och att man aldrig är riktigt ensam för det känns ju i alla fall som att man är det.

     Så ler man.

     Man är en vacker flicka.

     Och jag vet vad du tänker. Du tänker att det låter ju skitjobbigt och inte alls värt det.

     Ja.

     Men hur många gratisdrinkar får du på en kväll liksom?

Servitrisen på espressohouse, har du sett henne? Med ögon som brunnar.

     – En liten kaffe att ta med, säger jag, varje gång jag kommer dit. Och varje gång svarar hon:

     – om du lägger till fem kronor får du en stor

     med en tonfall som säger att jag kanske får ligga med henne om jag gör det så jag gör det. Varje gång.

     Och då ler hon. Jag kan dö när hon ler.

     – Mörk eller mellanmörk? frågar hon sen. Eller något annat lika omöjligt, kryddigt eller mustigt, friskt eller aromatiskt. Jag tar det mörkaste, det som låter tuffast. Så att hon vet att hon kan lita på mig. Att jag kan skydda henne om det blir en storm.

     Och så går jag därifrån med min stora kaffe och jag känner mig lite sexig. För att det är det närmsta man kommer New York Fashion i en stad som det här, att ha en takeawaykaffe i huvudstorlek.

     Och min kaffedröm är våt och het och mörk.

     Sen iskall.

     För jag hinner såklart inte dricka mer än hälften innan det blir kallt. Och slask och blä.

     Och jag förbannar att jag föll för det igen och bestämmer att jag ska vara starkare nästa gång.

     – Hörru bruden, ska jag säga, jag ska ha det jag beställde och inget annat sådeså!

     Och avnjuta en lagom liten lagom ljus lagom varm kaffe

     utan hennes leende på näthinnan.