Fick han skulle han leva i mandarinen. Ja, om han kunde krympa sig, eller förstora den. Eller

     kanske som han med persikokärnan. Han munken som mediterade tills han blev en persikokärna. Ja, alltså man vet inte om det faktiskt var så men han satt skitlänge i sitt rum och mediterade över en kärna och så till slut var han borta så det verkade ju så, som att han försvunnit in i kärnan

     att meditera sig in i mandarinen. Det skulle han vilja. Vaggas runt i det brandgula köttet. Saften, fukten. Det måste ju vara som när man var bebis, eller mindre alltså, när man var typ ingenting. Bara vaggas omkring bara omslutas

     eller som när muminfamiljen bodde inne i den där stora pumpan, det verkade ju också bara härligt, bara lugnt och ostört helt enkelt jävligt trevligt

     James och jättepersikan. Också skittrevligt.

     När gnuttarna hittade det magiska morotsfröet och odlade skitstora morötter som man kunde bo i. Trevligt, trevligt. Faktiskt

     skulle han vilja påstå att de flesta trevliga minnen han har innehåller stora frukter som man kan bo i.

     Ja. Alltså, det där med gnuttarna förresten, efter ett tag så käkar de av de där morötterna och så blir de morotsmonster och det är ju inte så bra. Men han skulle ju inte käka av mandarinen bara krypa in i den, bara leva i den

     att koppla navelsträngen till mandarinen. Att få näring ifrån den. Att bli ett med den.

     I tre timmar sitter han och stirrar på frukten. Andas ända nerifrån magen och se allting i brandgult.

     men det händer ju inte ett skit såklart att det inte händer ett skit