Solen kittlar själen, ända ner i maggropen. Det är då djuret vill ta sig ut, det är då leken vill ta sig ut. Det är då klassrumsväggarna tornar upp som fängelsemurar, dammet lägger sig hånfullt över rutan, sekundvisaren är ett barn som vägrar gå och lägga sig. Tiden som är muren mot friheten. Trots att det dansar i cellerna, spritter i blodet.

     Så tar det slut till slut. Så får de kasta böckerna i väskan smälla igen skåpet lägga in ett jordgubbstuggummi och knalla iväg ner mot stan. Ner mot stan där affärerna bjuder dem att tjuvstarta sommaren med tunna bomullsklänningar, där reklampelarna glittrar om alla bekymmerslösa kvällar till discomusik som gömmer sig precis bakom hörnet, där glasskioskernas söta dofter klibbigt lockar dem till barndomens lättsinta paradis.

     Julia. Josefin. Sara. Som prinsessor över storgatan. Med sina jordgubbsdoftande andedräkter, sina pastellfärgade vårjackor. De har allt du vill ha. De har lämnat precis rätt delar av barndomen bakom sig, men vuxenlivets allvar har inte än satt sina tyngder i deras skor. Lätt, lätt, tripper de. Självklart trippar de. Det här är deras gata. Det här är deras tid.

     De har allt du vill ha. Och nu ska de skaffa mer.

     Kanske ett skimrande nagellack i avundens grönaste nyans.

     Kanske ett par stora örhängen som kan skramla i takt till clubmusiken.

     Kanske ett skirt linne med urringning som kan kasta en djupröd skugga över manliga lärares ansikten.

     Eller vad nu flickor i just den här åldern, med just den här makten behagar.

     In i provrummen dansar de. Tränger sina nysvullna tonårslår i smala jeans. Tränger sina körsbärsblommor till tonårsbröst i spetsbehåar, silkestoppar. Och speglarna ler mot dem som världen ler mot dem. Att det här är den fullbordade skönheten. Att det här är det man ska vilja vara.

     Och sen träffar en solstråle vattnet i fontänen på torget. Och bilden är så oskyldigt eggande att det lockar det barnsligaste fnittret från flickorna. Och fnittret bubblar upp och kastar sig ut över hela storgatan, för att tala om att det här är en vänskap av det allra mjukaste varmaste slaget.

     Sen går de arm i arm. Som systrar, som kamrater. Och hjälper varandra att hitta det där perfekta att förstärka deras skönhet ytterligare. Julia ska ha en syrénlila minikjol till sina evighetslånga spiror. Och Sara en bronsfärgad sjal att fördjupa kaffetonen i sina ögon. Josefin klär såklart i allt. Det är sånt där man vet när man är systrar, när man är systrar på världens topp.

      Och hela eftermiddagen glimrar förbi och där går de utan att bli trötta. Utan att få skarpa linjer under ögonen, utan att få kramper i axlarna. Med sina lätta steg sina jordgubbsdoftande munnar.

Sen går solen och gömmer sig och de också, i varsitt rum i varsitt hus.

     Julia framför spegeln drar i den syrénlila minikjolen försöker dölja ärren uppe på låren undrar om hon någonsin kommer våga ta emot de blickar som skulle kastas på henne om hon gick ut med den på sig. Får ett salt sår i magen när hon tänker på hålet på kontot som kjolen skapade som pappa kommer se och döma. Som pappa kommer bestraffa.

     Sara som inte kan gräva ett hål i golvet och gömma sig i för att slippa möta sitt ansikte i spegeln. För att slippa möta den verklighet där hon om igen blir osynlig och går med på vad som helst. Där hon går med på att spela med Josefin som lurar Julia att köpa den fulaste dummaste kjolen för att slippa ta itu med svartsjukan som kan uppstå om hon plötsligt skulle bli snyggare.

     Josefin som smeker porslinet med blicken när hon klöser sina röda naglar ner för halsen och låter middagen plaska upp. För att skönheten är allt hon har och den är förgänglig.