Ska du verkligen skriva om sorg, Emma? Är inte det lite väl självömkande? Är inte det lite väl jag-är-ett-oskyldigt-offer-kom-och-ta-hand-om-mig-jag-behöver-en-man-för-att-leva-och-får-jag-inte-bekräftelse-så-vet-jag-inte-om-jag-finns? Ska du inte skriva något om styrka och självständighet en dag som det här?

     Jo, du har nog rätt. Jag kan vända på det. Jag kan skriva att jag sitter här i tigertajts, spygrönt nattlinne, köttrosa cardigan och inte har duschat på en vecka för att jag medvetet väljer att inte vara vacker. Att inte vara söt och kvinnlig och dofta sommarbris. Jag kan skriva att gruskakorna i hallen och tvättgrottan i sovrummet är bevis på att man kan vara hemma och fru utan att vara hemmafru. Jag kan skriva att jag kedjedubbelsnusar general för att jag vägrar ha ett inbjudande leende. Jag kan koppla ihop det med en massa andra typiskt okvinnliga saker som att jag:

     -aldrig har funderat på vilken ålder min hud har

     -aldrig har blivit bjuden på en drink

     -har tjuvluktat på maria wetterstrand

     -inte kan gå en hel dag utan att säga fitta

     -har en favoritkannibal

och hävda att jag är den ultimata normkrossaren. Jag är allt man inte ska. Jag är det levande beviset på att skönhet kommer inifrån och jag vägrar vägrar vägrar att vara kvinna på det sätt dom har bestämt att man ska vara det.

     Jag ska inte erkänna att det är för att jag sörjer som jag har slutat bry mig.

     Och jag ska inte fundera över hur det kommer sig. Jag ska inte undra om det är en fostranssak att det enda sättet jag har att visa att jag inte mår bra är att bli ful. Jag ska inte fråga vem det är som har lurat mig att tro att det enda jag har makt över är mitt utseende. Jag ska inte fantisera om att jag hellre hade låtit sorgen göra mig vansinnigt förbannad och ta sönder saker och slåss och ändå få sympati från mina vänner som förstår att jag behöver släppa ut monstret inuti för att jag har en tuff tid. Eller att jag hellre hade blivit hård och praktisk, jobbat på som en robot, med sorgen som en mystisk kärna som gjorde mig lite mer spännande. Jag ska inte ifrågasätta hur det kommer sig att till exempel min man inte uttrycker sin sorg genom att se ut som en a-lagare och lukta som fötter.

     Jag är ju inget offer.

 

Kalle Byx

8 mars 2012 11:49

Roligt, tänkvärt, välskrivet. Gillar alltså.

http://www.ormanas.blogspot.com

 

Pia

8 mars 2012 12:51

Bra.

 

maria

8 mars 2012 12:59

Roligt och oroande. Bra skrivet.

http://marmoria.blogspot.com

 

petri

8 mars 2012 14:04

Jättebra och med vissa sanningar.
Tror du är din egen favoritkannibal.
Skrattade gott där.

http://kugghjulsprins.blogspot.com

 

irisirma2@gmail.com

8 mars 2012 14:51

Så oerhört bra!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lost-boxen snurrar i spelaren men inte ens Sawyers håll-dig-undan-men-kom-och-ta-mig-blick gör mig någonting som helst. Jag är en strandad val i soffan. Det är hundra grader under täcker och jag straffar mig själv genom att inte torka bort svetten ...

Jag känner en tjej som är stor som ett trevåningshus jämfört med andra elvaåringar. Det är inte bara axlarna som är breda, det är käften också. Och ögonen som blixtrar av en svart ilska som bara måste ut. Hon kallar mig fitta så vi ringer hennes förä...

Fitthelen Fittosson på arbetsförmedlingen tycker att jag ska jobba på Netto. Det gör jag inte. Jag sitter naken hela dagarna och uppfinner människor. Idag heter han Lennart. Jobbar på Saab och slår sin fru blodig. Jag vill lära mig förstå honom och d...

Anslutningen misslyckas och sorgen ringer plötsligt med sitt dolda nummer. kanske inte helt ovälkommen vid en annan tidpunkt. smärtans långsamma erotiklek med sitt dunkande där inne. att få krypa in i den drogen och sköljas bort. vilken ursäkt, men j...

Det var såklart i åklagarens pantomim som skräcken fanns, för det är naturligt att det osagda är det som spelas upp i skallen istället: blodsdansen. Hoppen från klipporna. Vattnet. En liten del av hennes medvetande kanske reagerade på att det möjligt...