Ska du verkligen skriva om sorg, Emma? Är inte det lite väl självömkande? Är inte det lite väl jag-är-ett-oskyldigt-offer-kom-och-ta-hand-om-mig-jag-behöver-en-man-för-att-leva-och-får-jag-inte-bekräftelse-så-vet-jag-inte-om-jag-finns? Ska du inte skriva något om styrka och självständighet en dag som det här?

     Jo, du har nog rätt. Jag kan vända på det. Jag kan skriva att jag sitter här i tigertajts, spygrönt nattlinne, köttrosa cardigan och inte har duschat på en vecka för att jag medvetet väljer att inte vara vacker. Att inte vara söt och kvinnlig och dofta sommarbris. Jag kan skriva att gruskakorna i hallen och tvättgrottan i sovrummet är bevis på att man kan vara hemma och fru utan att vara hemmafru. Jag kan skriva att jag kedjedubbelsnusar general för att jag vägrar ha ett inbjudande leende. Jag kan koppla ihop det med en massa andra typiskt okvinnliga saker som att jag:

     -aldrig har funderat på vilken ålder min hud har

     -aldrig har blivit bjuden på en drink

     -har tjuvluktat på maria wetterstrand

     -inte kan gå en hel dag utan att säga fitta

     -har en favoritkannibal

och hävda att jag är den ultimata normkrossaren. Jag är allt man inte ska. Jag är det levande beviset på att skönhet kommer inifrån och jag vägrar vägrar vägrar att vara kvinna på det sätt dom har bestämt att man ska vara det.

     Jag ska inte erkänna att det är för att jag sörjer som jag har slutat bry mig.

     Och jag ska inte fundera över hur det kommer sig. Jag ska inte undra om det är en fostranssak att det enda sättet jag har att visa att jag inte mår bra är att bli ful. Jag ska inte fråga vem det är som har lurat mig att tro att det enda jag har makt över är mitt utseende. Jag ska inte fantisera om att jag hellre hade låtit sorgen göra mig vansinnigt förbannad och ta sönder saker och slåss och ändå få sympati från mina vänner som förstår att jag behöver släppa ut monstret inuti för att jag har en tuff tid. Eller att jag hellre hade blivit hård och praktisk, jobbat på som en robot, med sorgen som en mystisk kärna som gjorde mig lite mer spännande. Jag ska inte ifrågasätta hur det kommer sig att till exempel min man inte uttrycker sin sorg genom att se ut som en a-lagare och lukta som fötter.

     Jag är ju inget offer.

Tänk vad bräckligt livet är. Sådär kunde man ju hålla på och säga, lite varstans. Utan att det betydde nåt särskilt. Kommer tid kommer råd. Det är faktiskt insidan som räknas. Och så plötsligt är det sant. Och så plötsligt är det dom sannaste orden man har. För det verkar vara så att det är dom som ger sig av först, orden, när nånting gör riktigt förbannat ont. Och sen har man bara ord som fitta kvar. Ord som jävla helvetes jävla fitta. Fittans jävla förbannade helvete. Kuken. Där är jag inte än. Men tänk vad bräckligt livet är.