Lost-boxen snurrar i spelaren men inte ens Sawyers håll-dig-undan-men-kom-och-ta-mig-blick gör mig någonting som helst. Jag är en strandad val i soffan.

Det är hundra grader under täcker och jag straffar mig själv genom att inte torka bort svetten mellan brösten. Jag vet att det är löjligt. Och prillorna rinner snett, snorigt och telefonen säger ingenting och jag tror det är måsar utanför, eller regn.

Sen sitter du där med ditt korsord som handlar om Ulf Lundell. För att hålla min tystnad sällskap i timmar, timmar.

Du köper pizza och jag slutar tänka på döden.

Jag känner en tjej som är stor som ett trevåningshus jämfört med andra elvaåringar. Det är inte bara axlarna som är breda, det är käften också. Och ögonen som blixtrar av en svart ilska som bara måste ut. Hon kallar mig fitta så vi ringer hennes föräldrar. Jag är ju vuxen och hon ska respektera mig. Jag är ju vuxen.

Hon kommer krypandes efteråt med den där lilla kattungen som gömmer sig i den stora kroppen och viskar förlåt. Jag godtar ursäkten och går hem med ett strykjärn i magen.

För jag är ju vuxen

och det är väl ändå jag som borde säga förlåt.

Förlåt, Amira, för att jag låtsas att jag inte vet var din blixtrande ilska kommer ifrån. För att jag har lärt mig att blunda för dina korridorer och orkanen av killar som dundrar där. För att orättvisan som drabbar dig varje dag är något jag skapar tillsammans med alla vuxna omkring mig när vi inte erkänner att vi i hemlighet har kommit överens om att killar ska få låta mer och gå över fler gränser.

Det är mitt fel, Amira, att det viskas om dig och det är mitt fel att du aldrig får dansa på skoldiscot. För att jag hela tiden omedvetet och medvetet deltar i att skriva lagen om att tjejer ska vara bräckliga små prydnader när jag anstränger mig för att se ut och agera på det sätt som ger mig mest fördelar hos män. Och för att jag njuter av det, förlåt.

Förlåt, Amira, för att jag inte berättar för dig att jag också kallar människor för fitta ganska ofta. Att jag är för bekväm för att hitta ett ord som inte nedvärderar oss eftersom fitta alltid får sin vulgära kraft i ett anpassat kvinnligt ordförråd. Förlåt för att jag inte kan lära dig att ordet för ditt könsorgan är svenskans vackraste.

Förlåt för att jag ber om ursäkt. För att det är så behagligt invant för mig att luta mig tillbaka i skammen istället för att behöva reflektera över mitt beteende varje sekund av alla mina dagar. Istället för att vara blixtrande arg och stark som du.

Är saker jag till exempel kunde säga till henne.

Fitthelen Fittosson på arbetsförmedlingen tycker att jag ska jobba på Netto. Det gör jag inte. Jag sitter naken hela dagarna och uppfinner människor. Idag heter han Lennart. Jobbar på Saab och slår sin fru blodig. Jag vill lära mig förstå honom och därför skriver jag. Det är såklart inte lika samhälssnyttigt som att prismärka cornflakes. Men det är nåt.

Anslutningen misslyckas och sorgen ringer plötsligt med sitt dolda nummer. kanske inte helt ovälkommen vid en annan tidpunkt. smärtans långsamma erotiklek med sitt dunkande där inne. att få krypa in i den drogen och sköljas bort. vilken ursäkt, men jag är starkare nu.

jag tänker att det är skönt att åka berg- och dalbana i skrikande kontraster

jag tänker att det är skönt att känna vikten av mina val

jag tänker att det är skönt.

Det var såklart i åklagarens pantomim som skräcken fanns, för det är naturligt att det osagda är det som spelas upp i skallen istället: blodsdansen. Hoppen från klipporna. Vattnet. En liten del av hennes medvetande kanske reagerade på att det möjligtvis skulle kunna kännas lite odemokratiskt att rättegången censurerades. Men det var såklart ingen tanke som fick något syre. Hon ville naturligtvis visa respekt för dom anhöriga. 

Ska du verkligen skriva om sorg, Emma? Är inte det lite väl självömkande? Är inte det lite väl jag-är-ett-oskyldigt-offer-kom-och-ta-hand-om-mig-jag-behöver-en-man-för-att-leva-och-får-jag-inte-bekräftelse-så-vet-jag-inte-om-jag-finns? Ska du inte skriva något om styrka och självständighet en dag som det här?

     Jo, du har nog rätt. Jag kan vända på det. Jag kan skriva att jag sitter här i tigertajts, spygrönt nattlinne, köttrosa cardigan och inte har duschat på en vecka för att jag medvetet väljer att inte vara vacker. Att inte vara söt och kvinnlig och dofta sommarbris. Jag kan skriva att gruskakorna i hallen och tvättgrottan i sovrummet är bevis på att man kan vara hemma och fru utan att vara hemmafru. Jag kan skriva att jag kedjedubbelsnusar general för att jag vägrar ha ett inbjudande leende. Jag kan koppla ihop det med en massa andra typiskt okvinnliga saker som att jag:

     -aldrig har funderat på vilken ålder min hud har

     -aldrig har blivit bjuden på en drink

     -har tjuvluktat på maria wetterstrand

     -inte kan gå en hel dag utan att säga fitta

     -har en favoritkannibal

och hävda att jag är den ultimata normkrossaren. Jag är allt man inte ska. Jag är det levande beviset på att skönhet kommer inifrån och jag vägrar vägrar vägrar att vara kvinna på det sätt dom har bestämt att man ska vara det.

     Jag ska inte erkänna att det är för att jag sörjer som jag har slutat bry mig.

     Och jag ska inte fundera över hur det kommer sig. Jag ska inte undra om det är en fostranssak att det enda sättet jag har att visa att jag inte mår bra är att bli ful. Jag ska inte fråga vem det är som har lurat mig att tro att det enda jag har makt över är mitt utseende. Jag ska inte fantisera om att jag hellre hade låtit sorgen göra mig vansinnigt förbannad och ta sönder saker och slåss och ändå få sympati från mina vänner som förstår att jag behöver släppa ut monstret inuti för att jag har en tuff tid. Eller att jag hellre hade blivit hård och praktisk, jobbat på som en robot, med sorgen som en mystisk kärna som gjorde mig lite mer spännande. Jag ska inte ifrågasätta hur det kommer sig att till exempel min man inte uttrycker sin sorg genom att se ut som en a-lagare och lukta som fötter.

     Jag är ju inget offer.

Tänk vad bräckligt livet är. Sådär kunde man ju hålla på och säga, lite varstans. Utan att det betydde nåt särskilt. Kommer tid kommer råd. Det är faktiskt insidan som räknas. Och så plötsligt är det sant. Och så plötsligt är det dom sannaste orden man har. För det verkar vara så att det är dom som ger sig av först, orden, när nånting gör riktigt förbannat ont. Och sen har man bara ord som fitta kvar. Ord som jävla helvetes jävla fitta. Fittans jävla förbannade helvete. Kuken. Där är jag inte än. Men tänk vad bräckligt livet är.

Jag tänker att jag har haft tur.

Jag tänker att jag har levt bra.

Jag tänker att jag kan titta tillbaka och vara nöjd

för att jag har lärt mig att stå pall. För att jag har fått med mig så många bra verktyg att bearbeta sorgen med. Så jag kan vara nöjd.

Jag är tjugofyra år och tänker att.

Står jag verkligen här och tänker att

är det här verkligen vad jag står här och tänker.