Så börjar varje dags brutala snyting med att värmen dunstar från din sida av sängen. Luften öppnar hånfullt sina tomma käftar precis där där jag som litet skrutt blev övertalad att det fanns någonting att klamra sig fast i att dra sig upp med. Lika fan gör man det man gör det ju klättrar krälar kryper. Alltid med något som ett strykjärn man har svalt i magen alltid med någon som en pappa man har satt i skallen. Alltid med armarna runt kroppen som att det hjälpte mot sparkarna skrubbsåren näsblodet besvikelsen. Alltid med ett jag står inte ut på tungspetsen men lika fan gör jag det jag gör det ju.

För att få släcka lampan sen och krypa ner där

     mellan dina skulderblad

     för att få lukta där.