Servitrisen på espressohouse, har du sett henne? Med ögon som brunnar.

     – En liten kaffe att ta med, säger jag, varje gång jag kommer dit. Och varje gång svarar hon:

     – om du lägger till fem kronor får du en stor

     med en tonfall som säger att jag kanske får ligga med henne om jag gör det så jag gör det. Varje gång.

     Och då ler hon. Jag kan dö när hon ler.

     – Mörk eller mellanmörk? frågar hon sen. Eller något annat lika omöjligt, kryddigt eller mustigt, friskt eller aromatiskt. Jag tar det mörkaste, det som låter tuffast. Så att hon vet att hon kan lita på mig. Att jag kan skydda henne om det blir en storm.

     Och så går jag därifrån med min stora kaffe och jag känner mig lite sexig. För att det är det närmsta man kommer New York Fashion i en stad som det här, att ha en takeawaykaffe i huvudstorlek.

     Och min kaffedröm är våt och het och mörk.

     Sen iskall.

     För jag hinner såklart inte dricka mer än hälften innan det blir kallt. Och slask och blä.

     Och jag förbannar att jag föll för det igen och bestämmer att jag ska vara starkare nästa gång.

     – Hörru bruden, ska jag säga, jag ska ha det jag beställde och inget annat sådeså!

     Och avnjuta en lagom liten lagom ljus lagom varm kaffe

     utan hennes leende på näthinnan.