I purpur går hösten. I sammet, i spets. Och naglarna röda och klackarna höga och huvudet.        Himlen är guccigrå. Hon har sträckt varenda kota i sin nacke. Hon är en gudinna som trippar på halvstiletter genom stan. Och håret ligger glansigt mjukt böljande, ögonfransarna tjockt markerade, naglarna sylvasst polerade. Det är september.

     Och kvinnan stinker mode.

     Och luften andas mode.

     Som ett löfte. Som en föraning. Som en stickande signal från storstaden.

     I varenda tidning står de uppradade, skrikande blänkande, i purpur går hösten och hon med.

Två timmar tar perfektionen. Varken mer eller mindre.

     Två timmar att gnida hårtestarna med älvstoft, att spraya svanken med gulddagg, att blöta ögonen med tårar från den bortglömda skönhetsfen i landet någonstans. Att hest uttala namnens poesi, haute coutore, valentino, versace. Så blir hon det ouppnåliga, så blir hon det överjordiska, så blir hon som bilderna.

Och asfalten vrider sig i avund. De där klackarna.

     Varenda moelkyl vet det, varenda sten vet det, där går hon, där går kvinnan.

     Fläckfri.

     Trippandes.

     Över torget. Espressobaren. Förbi domkyrkan

     och a-lagarna.