Tänk vad bräckligt livet är. Sådär kunde man ju hålla på och säga, lite varstans. Utan att det betydde nåt särskilt. Kommer tid kommer råd. Det är faktiskt insidan som räknas. Och så plötsligt är det sant. Och så plötsligt är det dom sannaste orden man har. För det verkar vara så att det är dom som ger sig av först, orden, när nånting gör riktigt förbannat ont. Och sen har man bara ord som fitta kvar. Ord som jävla helvetes jävla fitta. Fittans jävla förbannade helvete. Kuken. Där är jag inte än. Men tänk vad bräckligt livet är.